En gnista gömd i snön

söndag 7 Mar, 2010, 01:36

Nu har jag fyllt år igen, bara ett år kvar till det magiska talet – det som innebär att man blir gubbe. Fast innerst inne har jag varit gubbe i hela mitt liv så jag känner ingen ångest inför det. Det var kul att fylla år i alla fall, jag fick lite presenter på morgonen och två små bakelser istället för tårta. Sen blev det massa grattande på jobbet och på facebook. Firandet blev inte så spektakulärt i år, jag bjöd närmsta släkten på lite fika hemma hos mig. Dock låg ungefär hälften utslagna i förkylning hemma så det var inte så stor uppslutning, men trevligt för det. På jobbet bjöd jag på lite Single Malt istället för tårta, godare och nyttigare! Sedan firade jag med vännerna med middag på Caliente och sedan utgång. Trots rätt dålig service på Caliente så var det en lyckad kväll.

Jag har hunnit se kent igen också, första gången jag hörde de nya låtarna från Rödlive. Konserten var bra, men det var väldigt få överraskningar. Jag vet inte om det beror på att kent inte är lika hungriga längre eller om det är för att jag sett dom över 20 gånger. Dom har på något sätt definierat det senaste decenniet för mig i alla fall. Jag började lyssna på dom sommaren 1999 och efter det har jag följt allt dom gjort och gått och sett dom på varje turné. Alla gamla skivor och låtar kan jag förknippa med saker som hänt mig de senaste 10 åren, på gott och ont. Mest gott faktiskt, mitt minne brukar sålla bort de dåliga sakerna om jag ger det lite tid.

Konserten var som sagt bra, och om jag ska välja ut tre höjdpunkter så skulle det nog vara den nya öppningen på Taxmannensom dom öppnade spelningen med. Det introt var fantastiskt bra och dessutom var det några nya textrader i inledningen vilket höjde den låten. Sen gillar jag att dom kör mer elektroniskt än förr, Martin DJ:ade lite under några av de nya låtarna. Det kunde gärna varit mer sånt, jag skulle vilja höra någon av de gamla låtarna i ny tappning med mer syntar. Den tredje grejen som jag tyckte stack ut var klassikern Pärlorsom i originalet har en delvis fransk text. I liveversionen vi fick höra på Annexet så sjöng Jocke de bitarna men översatt till Svenska. Det blev riktigt grymt!

Om jag ska välja tre saker jag saknade under spelningen så är det att dom inte längre har med 747, det är ju deras bästa låt! Dessutom hade dom inte med Röds avslutningslåt Det finns inga ordheller, det var en besvikelse. Men den största besvikelsen för mig är ändå att jag lyckades pricka in en av de Stockholmsspelningarna där dom inte spelade OWC. Jag har aldrig upplevt den låten live, bara hört den på liveinspelningar. Jag hoppas dom spelar den i sommar i Sundsvall för då ska jag se dom igen.

Nu ska jag avsluta min packningslista till Thailand, snart bär det av!

Kommentering avstängd

* * *